Kupongkärring

Igår blev jag kallad kupongkärring av min syster när jag tipsade henne om en skitbra rabatt. Sedan dess har jag grubblat.

Det ska kännas värt det.

De där kronorna jag tjänar på att exempelvis slippa frakten på 39 kr syns inte, men de känns.

Och jag vet att jag är lurad för jag behöver ju inget, kan smörja fejset med matolja, men är det så dumt då att glädja sig åt känslan?

Göra klipp, fynda, få på köpet. Det handlar inte om snålhet, utan bara den där lilla extra känslan. 
Men så kommer jag att tänka på när jag köpte mig en Daim-strut härom dagen och pojken i kiosken som frågade:
"Vad kostar vattnet?"
"Femton", svarade expediten.
"Hur mycket saknar du?", frågade jag pojken med vetskap om kronorna som skramlade i min plånbok.
"Jag har bara typ en krona", mumlade han och åmade sig pojkaktigt ur butiken, törstig som ett as säkert.

Jag berättade historien för Per som redan satt i solen med sin glass. Lite skämtsamt sådär:
"Vad trodde han? En flaska vatten för en krona?", och Per frågade:
"Har du fjorton kronor, varför köpte du inte bara en flaska i så fall?"

Tillbaka till kiosken, där jag stod i kö med min Daimstrut och också var törstig som ett as, stirrandes på dryckeskylen så det riktigt vattnades. Men inte kände jag mig värd en flaska vatten inte bara sådär när jag skulle komma hem till kranen om c:a femton minuter och dessutom unnade mig glass huxomfluxom en vardag. Skulle jag då ge den omatematiske lille gossen en flaska bara sådär? Och vad skulle det göra med honom som människa? Gå och tro att man bra kan få saker för att man är lite söt?

Snål är jag alltså inte, men en ständig uppfostrare av våra samhällsmedborgare. En ska inte tro att en är nåt. Knappt vatten värd - bokstavligen. 

--------------------------------------------------------------

Men hallå där! Känslan av en fin rabattkupong kan väl inte vara starkare än känslan av att hjälpa en unge i knipa? Vad är det här för jävla resonemang?